Om Frida

Jag som driver det här företaget heter Frida. Jag är född -90 och jag fullkomligt älskar att vara utomhus i nästan alla väder. Jag älskar också djur (mest hästar i allmänhet men också min hund Vidar) och jag gillar att förstå hur saker och ting fungerar. Därför har det varit ett lätt val att nörda ner sig i Parelli programet som beskriver hästars personlighet och deras beteende utifrån psykologi och beteendevetenskap. När man lärt sig läsa en hästs kroppsspråk och förstå dess signaler finns det ingen återvändo, men att komma dit jag är idag har inte varit lätt. Vägen har varit kantad av utmaningar av olika slag och för att bli balanserad kring hästar krävs en självinsikt som inte alltid är helt bekväm. Det är en resa. En resa genom livet, en resa in i sig själv och en resa ut i världen. Det är en resa du får göra tillsammans med din häst. Det är därför det kallas horsemanship. En häst och en människa som färdas tillsammans. I detta finns även en ständig längtan att forstätta den resan, att fortsätta söka kunskap och samla erfarenheter!

För att förstå min resa måste man nog först förstå vart allt började.
Jag började rida när jag var 6 år, fick min första ponny när jag skulle fylla 11 och min nästa häst Zamira när jag var 14 år. Zamira var på sätt och vis starten till allt, eller åtminstone orsaken till att jag valde den vägen jag gjorde. Jag och Zamira kom långt tillsammans, hon lärde mig absolut mest av alla hästar jag träffat hittills. Men det var tufft, så vansinnigt tufft...
 

När Zamira flyttade till mig var hon bara 4 år och nyss inriden. Jag gjorde jag allt jag kunde för att få kontakt med henne. Jag satt länge hos henne i boxen på kvällarna men hon tittade aldrig på mig. Jag försökte rida, men hon var alltid så spänd och bockade ofta av mig. När jag skulle leda henne kunde hon gå rakt på mig som om hon inte såg mig. Försökte jag longera tog hon inte ett enda steg, vad jag än gjorde, hon stängde in sig i sig själv och skärmade av hela ovärldens så att hon varken såg, hörde eller kände något annat. Hon bockade av mig, sparkade mig, gick över mig, stängde in sig i sig själv och det hände att hon stegrade sig. Jag försökte allt jag kunde komma på, provade alla tips jag fick men det blev inte bättre..

Jag funderade på att sälja Zamira, att ge upp men då hände något som gjorde att jag ändå valde att kämpa vidare. En gång, några veckor efter det att hon sparkat mig i bröstet och jag bestämt mig för att aldrig mer träna med den hästen (jag skulle just fylla 15 år) kom hon till mig i hagen vilket aldrig hade hänt förr. Jag hade ett träns i handen eftersom jag just ridit mammas häst så jag tog på henne det och red henne lite barbacka i trädgården. Just då var hon lugn, just den dagen kände jag att hon ville vara med mig. Jag vet inte varför hon gjorde så just då, men från och med den stunden var hon ändå min häst, och jag var tvungen att fortsätta försöka. Att ge upp var inte längre ett allternativ. Men jag visste inte hur jag skulle göra... Jag tog mig igenom ett drygt år till. Jag lärde mig känna när hon var spänd eller lugn och försökte undvika att göra henne upprörd eller utmana henne när hon var spänd.. Men lätt var det inte..
 

När jag var 16 började jag på ridgymnasium utanför Halmstad. Jag tog med mig Zamira och hennes halvsyster Zingoalla dit. Några av mina klasskompisar pratade om "de sju lekarna" och jag blev genast intresserad. Jag googlade det, bara sådär, och fick flera träffar. Jag hade verkligen ingenting att förlora. Jag provade att leka med henne med den utrustningen jag hade. En repgrimma och ett långt grimskaft. När jag tagit mig igenom alla lekarna för första gången stod Zamira helt stilla och tittade på mig. Hon TITTADE på mig med båda ögonen samtidigt. För första gången någonsin.. Det kändes som att hon för första gången förstod vad jag menade.

Två månader senare kunde jag rida Zamira i bara repgrimma (det hade jag aldrig vågat förr), jag kunde rida henne barbacka (det hade varit livsfarligt med hennes bockningsregister), jag kunde rida ut själv (!) och jag kunde göra allt detta samtidigt.

Så småningom tog min fantasi slut. Det kändes som om vi körde runt i samma hjulspår. Vi började bli lite uttråkade. Det kändes som om det måste kunna finnas en väg framåt, men hur den såg ut och hur jag skulle hitta den hade jag ingen aning om. Förrän jag hittade parellis hemsida (www.parelli.com) och insåg att det var ett helt system, det fanns flera nivåer, det fanns hemstudiematerial, det fanns instruktörer och det fanns folk runt om i hela världen som höll på med samma konstiga lekar som jag och som löste problem där andra gett upp.

Jag sålde min fina Zingoalla och köpte istället det vackra halvblodet Emilio. Emilios historia kommer jag inte gå in på så noga här och nu men han spelade stor roll i min utveckling.

Genom parellis hemsida kom jag även i kontakt med något intressant som hette Horsenalitys (häst(person)lighet). Jag beställde hem lite studiematerial, läste mer, och hittade svaret på många av mina frågor och förklaringar till många av mina- och Zamiras problem. Det gick upp för mig att i stort sett allt som varit komplicerat i Zamiras beteende berodde på att hon var rädd. Och det gick även upp för mig att hästar inte är rädda för att bli skadade, de är rädda för, eller kanske övertygade om, att de kommer att dö. Zamira hade bockat som en galning för att hon försökte överleva. Hon hade stängt in sig helt i sig själv för att hon hade gett upp, hon trodde att hon skulle dö. Hon hade sparkat och stegrat för att försvara sig. Inte konstigt att det inte hade hjälp att slå henne mer med spöet när hon "vägrade" gå eller som straff när hon bockade.

Det var nog tur att jag kommit ganska långt innan jag insåg detta. Den skuld jag skulle ha lagt på mig själv annars hade varit knäckande.

Jag fortsatte leka med Zamira och även med de andra hästar som kom och gick i mitt liv. Jag såg flera fantastiska förändringar och ju bättre jag blev på att "lyssna" på hästen, desto mer tycktes den visa för mig.

Jag började gå lite kurser, köpte ännu mer studiematerial..

Sommaren 2011 klarade jag officiellt On Line Level 3 med Emilio. Senare samma höst fixade vi även Freestyle tillsammans och bara någon månad senare skickade jag in min Libertyaudition med Zamira. Runt jul ungefär kom paketet med mitt diplom och min gröna savvystring som visar att jag klarat Level 3.

Sommaren 2012 åkte jag till Parellicentrat i Colorado (USA) och gick en 4 veckor lång kurs där. Otroligt utvecklande och inspirerande.
Hösten 2014 gick jag en till 4-veckors kurs, denna gången i Tyskland.
Sommaren 2015 klarade jag tre av fyra level 4 auditions.
Första februari 2016 Dog min bästa vän Zamira i tarmvred. Trots detta åkte jag två veckor senare till Parellicentrat i Florida och gick en inridningskurs för självaste Pat Parelli. En av mina kurskamrater där fick se den sista liberty filmen jag filmat med Zamira några veckor innan hon dog och hon övertalade mig att skicka in det som en audition. Så efter hennes död gav hon mig ändå en otroligt fin och bitterljuv present. Den sista delen av min level 4. Vi hade klarat det, men sorgen över hennes död överskuggade ändå glädjen..
Nu är tyvärr även Emilio död efter flera skador och nya hästar har kommit in i mitt liv. Nu vill jag på att fortsätta utvecklas med dem och så småningom bli färdig med min utbildning till Instruktör i Parelli Natural Horsemanship. Mitt mål är att hjälpa till att sprida den kunskap om hästen som jag inte hittat någon annanstans. Och att hjälpa människor att förstå och ha roligt med sina hästar, oavsett nivå och diciplin.

Parelli Auditions

On Line level 2 (3)

Freestyle level 3

Liberty level 3

On line level 4

Freestyle level 4

Liberty level 4

Finesse level 4