Fridas Parelliresa

Oj, nu ska jag försöka skriva ner min egen parelliresa för allmän beskådan. Det är inte så lätt men jag ska göra mitt bästa.

 

För att förstå min resa måste man nog dock förstå vart jag var innan allt började. Vi börjar från början men snabbspolar lite. Jag började rida när jag var 6 år, fick min första ponny när jag skulle fylla 11 och fick sedan Zamira när jag var 14 år. Zamira var starten till allt, men innan jag och Zamira fick det vi har nu såg verkligheten mycket annorlunda ut.

 

När Zamira flyttade till mig var hon bara 4 år. Jag gjorde jag allt jag kunde för att få kontakt med henne. Jag satt länge hos henne i boxen på kvällarna men hon tittade aldrig på mig. Jag försökte rida, men hon var så hård och spänd och bockade ofta av mig. När jag skulle leda henne kunde hon gå rakt på mig som om hon inte såg mig. Försökte jag longera tog hon inte ett enda steg, vad jag än gjorde, hon stängde in sig i sig själv och varken såg, hörde eller kände något annat. Hon bockade av mig, sparkade mig, gick över mig, försvann från mig in i sig själv och det hände att hon stegrade sig. Jag försökte allt jag kunde komma på, provade alla tips jag fick men det blev inte bättre..

Jag tänkte sälja Zamira, jag klarade inte av det. Men en gång, några veckor efter det att hon sparkat mig i bröstet kom hon till mig i hagen (det hade nog aldrig hänt förr). Jag hade ett träns i handen eftersom jag just ridit mammas häst så jag tog på henne det och red henne barbacka i trädgården (det var vinter och gräsmattan var frusen så det var ingen fara). Jag vet inte varför hon kom till mig just då, men från och med den stunden var hon ändå min häst, och jag var tvungen att försöka lösa detta själv. Men hur visste jag inte.

 

När jag var 16 började jag på ridgymnasium utanför Halmstad. Jag tog med mig Zamira och hennes halvsyster Zingoalla dit. Några av mina klasskompisar pratade om "de sju lekarna" och jag blev genast intresserad. Jag googlade det, bara sådär, och fick flera träffar. Jag hade verkligen ingenting att förlora. Jag provade att leka med henne med den utrustningen jag hade. En repgrimma och ett långt grimskaft. När jag tagit mig igenom alla lekarna för första gången stod Zamira helt stilla och tittade på mig. Hon TITTADE på mig med båda ögonen samtidigt. För första gången någonsin..

Två månader senare kunde jag rida Zamira i bara repgrimma (det hade jag aldrig vågat förr), jag kunde rida henne barbacka (det hade varit livsfarligt med hennes bockningsregister), jag kunde rida ut själv (!) och jag kunde göra allt detta samtidigt.

 

Så småningom tog min fantasi slut. Det kändes som om vi körde runt i samma hjulspår. Vi började bli lite uttråkade. Det kändes som om det måste kunna finnas en väg framåt, men hur den såg ut och hur jag skulle hitta den hade jag ingen aning om. Förrän jag hittade parellis hemsida (www.parelli.com) och insåg att det var ett helt system, det fanns flera nivåer, det fanns hemstudiematerial, det fanns instruktörer och det fanns folk runt om i hela världen som höll på med samma konstiga lekar som jag och som löste problem där andra gett upp.

 

Jag sålde min fina Zingoalla och köpte istället det vackra halvblodet Emilio. Emilios historia kommer jag inte gå in på så noga här och nu men han spelade stor roll i min utveckling.

 

Genom parellis hemsida kom jag även i kontakt med något intressant som hette Horsenalitys (häst(person)lighet). Jag beställde hem lite studiematerial, läste mer, och hittade svaret på många av mina frågor och förklaringar till många av mina- och Zamiras problem. Det gick upp för mig att i stort sett allt som varit komplicerat i Zamiras beteende berodde på att hon var rädd. Och det gick även upp för mig att hästar inte är rädda för att bli skadade, de är rädda för, eller kanske övertygade om, att de kommer att dö. Zamira hade bockat som en galning för att hon försökte överleva. Hon hade stängt in sig helt i sig själv för att hon hade gett upp, hon trodde att hon skulle dö. Hon hade sparkat och stegrat för att försvara sig. Inte konstigt att det inte hade hjälp att slå henne mer med spöet när hon "vägrade" gå eller som straff när hon bockade.

Det var nog tur att jag kommit ganska långt innan jag insåg detta. Den skuld jag skulle ha lagt på mig själv annars hade varit knäckande.

 

Jag fortsatte leka med Zamira och även med de andra hästar som kom och gick i mitt liv. Jag såg flera fantastiska förändringar och ju bättre jag blev på att "lyssna" på hästen, desto mer tycktes den visa för mig.

 

Jag började gå lite kurser, köpte ännu mer studiematerial..

 

Sommaren 2011 klarade jag offecielt On Line Level 3 med Emilio. Senare samma höst fixade vi även Freestyle tillsammans och bara någon månad senare skickade jag in min Libertyaudution med Zamira. Runt jul ungefär kom paketet med mitt diplom och min gröna savvystring som visar att jag klarat Level 3.

 

Sommaren 2012 åkte jag till Parellicentrat i Colorado (USA) och gick en 4 veckor lång kurs där. Otroligt utvecklande och inspirerande.

Hösten 2014 gick jag en till 4-veckors kurs, denna gången i tyskland.

Sommaren 2015 klarade jag tre av fyra level 4 auditions. De kommer upp här på sidan inom kort.

 

Nu vill jag på att fortsätta utvecklas, klara level fyra, och så småningom utbilda mig till Instruktör i Parelli Natural Horsemanship. Mitt mål är att hjälpa till att sprida den kunskap om hästen som jag inte hittat någn annanstans. Och att hjälpa människor att förstå och ha roligt med sina hästar, oavsett nivå.

 

Parelli Auditions

On Line level 2 (3)

Freestyle level 3

Liberty level 3

On line level 4

Freestyle level 4

Liberty level 4

Finesse level 4